Eld som slocknar

Efter att ha haft en friluftsgudstjänst med tillhörande kyrkfika så stannande jag kvar på platsen när alla hade åkt hem. Elden var släckt genom att vedpinnarna hade separerats och det hade regnat hårt. För att få lite värme så förde jag pinnarna mot varandra och blåste och blåste. Till slut tog elden sig och kunde ge mig en stunds skydd mot kylan och röken från elden höll borta myggen.

När jag stod och filosoferade kom jag att tänka på att vi människor är precis som en vedpinne. När vi är tillsammans med andra kan vi brinna för saker. Vi orkar engagera oss och göra en mängd häftiga saker. Men så fort vi separeras så brinner vi ensamma och till slut slocknar vi. Lägger man till regn (som en bild) så går det än snabbare.

Men tänk vad häftigt att när rätt människor förs samman och rätt vind blåser på dem så kan elden starta om igen. En eld som kan ge värme i form av gemenskap och samhörighet även för de som inte är brinnande. Kanske kan det väckas en längtan efter den som startat elden.