Jackie Chan’s action kung fu

Barnen sover och nu borde jag sitta och skriva uppsats. Men det gör jag inte, varför?
Istället spelar jag obskyra Nintendo spel och hoppas att dom ska vägleda mig i mitt uppsatsskrivande.
Kvällens spel är Jackie Chan’s action kung fu. De flest som inte bott under en sten under de närmaste åren har antagligen hört talas om action-komik-kampsportsutövaren Jackie Chan. Han har medverkat i många Hong Kong action-filmer men även i en hel del Hollywood produktioner. De som färre personer vet är att han har sjungit duett med en av Taiwans mest kända sångerskor Teresa Teng.

Åter till spelet. Min erfarenhet av spel som baseras enbart på kändisar är ganska blandade. Mike Tysons Punch Out är en klassiker medan andra spel är misslyckade.
Jackie Chan spelet har många trevliga sidor. Först av allt är musiken riktigt bra, den känns kinesisk på ett Nintendo vis. Grafiken är trevlig, framför allt för att karaktärerna är ganska stora vilket gör att en gamling som mig själv kan se dom utan förstoringsglas.

För att vara lite mer teologisk så skulle spelet kunna användas som en grund för att lära ut en mängd buddistiska visdomar.

Jackie Chan möter groda
Jackie Chan möter groda
JC är alltid arg förutom när han står stilla
JC är alltid arg förutom när han står stilla
Svartmuskig motståndare
Svartmuskig motståndare
Vattenfall
Vattenfall
Bonusbana tillsammans med en äldre man
Bonusbana tillsammans med en äldre man
Tigrar är onda
Tigrar är onda

Till att börja med har jag studerat hans ansiktsuttryck. Förutom när han står stilla så ser han arg ut. Detta hör troligen samman med termen Wu-wei som i korthet handlar om icke-görande som norm. Den person som således kan finnas utan att påverka är mer upphöjd. Observera ansiksuttrycket på grodan som uttrycker samma sak. Grodor är lyckodjur och i detta spel likaså. När man spöar på grodan så spottar den ut något bra, t.ex. ett extraliv eller så.

En annan intressant detalj är de mänskliga fienderna i spelet som skildras som svartmuskiga. Mina tankar förs till Mongoler, kan det vara så att man fortfarande förknippar ondska med mongoler?

Bonusbanan börjar med att den äldre mannen för en upp till en himmel där man ska hoppa på moln. Även här kan man tänka sig att det är påverkat av buddistiskt tänkande där den vise mannen leder sin lärjunge upp genom himlarna till en “bonusbana”.

Kort sagt är spelet helt klart värt att lägga ned lite tid på och det kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Jag tror det får placeras mellan Martin Lönnebo och Jet Li.