The Avengers (2012)

Dags att se Hämnarna. Då snackar jag inte om filmen från -98 med Sean Connery och Uma Thurman. Den ska vi helst inte snacka om alls tycker jag. *Blipp* över till 2000-talet.
När jag var liten hette faktiskt The Avengers – Hämnarna. På den tiden skulle allt amerikanskt översättas till svenska. Min värsta upplevelse gällande detta med översättningar var en ljudbok med Spindelmannen där till och med ljudeffekterna var ersatta med svenska ljud. Så när gamen flög fram var det någon som gjorde swishande ljud med munnen. Det var så dåligt att det inte ens är retro. Hittar du något sådant uselt så släng det fortast möjligt.

Nick Furys halva ansikte mot svart bakgrund.
Bild av marvelousRoland på flickr.com

Åter till The Avengers och nutiden. Efter att ha sett ett antal filmer som presenterat de olika medlemmarna i The Avengers, så var det nu dags för dem att jobba tillsammans (vilket man förstår av underrubriken – Assemble). Joss Whedon är en regissör som gjort filmer och tv-serier som underhållit mig under många års tid. Allt från Buffy – The Vampire Slayer till mästerverket Firefly. The Avengers är inget mästerverk, men väldigt underhållande. Många roliga one-liners. Riktig serietidnings-action, jag förväntade mig nästan att Hulken skulle prata svenska och börja yra om Järven (Wolverine). Det gjorde han visserligen inte, men känslan fanns där. Den enda svagheten med filmen är skurken Loki, som kunde varit mycket ondare och mer skurkaktig. Jag säger som Hulk – Puny god.

Over and out.